För ni är inget utan Dave Lepard!!! Och åt helvete med alla snorungar som går runt och snörvlar och saknar Dave, och endå springer runt å tjatar om att nya Crash e så satans bra!!! DET kan man inte kalla att hedra Daves minne!!
För 1000 år sen, dvs 2005 när Crashdiet var alldeles färska på marknaden och precis hade släppt sin andra video såg jag dem på ZTV när jag var hos pappa i Sthlm. Det var kärlekvid första ögonkast. Videon minns jag tyvärr inte vilken det var, men jag tippar på Riot in everyone. Det har ingen större betydelse eftersom alla deras videon var underbara på den tiden. När jag kom hem började jag plugga om Crash, vilka det fan var och varifrån de kom. Jag kommer ännu ihåg hur deras hemsida såg ut på den tiden, och deras bilder. Haha, jag tyckte de såg "billiga" och "nya" ut, lama poser (förutom dave då han e ju mästare på å posa) och så, som nya band med lite erfarenhet brukar göra. Några veckor efter att Rest in Sleaze kom ut damp skivan ner i min brevlåda, n thats it! Jag var fast. Ingen väg ut därifrån. Fyfan vad hemskt det var när de spelade i Klubb x3m, och jag kunde inte åka dit förhelvete. Jag minns jag satt fastklistrad framför tvn och kollade på spelningen som jag bandat in senare, fyfan vad bra det var. Jag var ju absolut TVUNGEN att se dem nån gång.
Jag var helt besatt av Crashdiet, lyssnade på dem varje dag typ. Det var en av de saker som höll mej uppe i skolan kan man säga. Besatt snorunge kan man säga. Men vid närmare eftertanke var nog Crashdiet det sista band jag var besatt av under en längre period, efter det har det inte funnits någon annan. Men det var ju bra att jag faktiskt fick åka och se dem då i Klubben, 9 December 2005. Mitt liv var så gott som fullbordat. Och de var precis lika bra som jag föreställt mej, faktiskt bättre. Dave var glad och sprallig, sprang runt och dansade på scenen medan de andra stod som stela pinnar och plinkade på sina instrument. Han var definitivt den som höll bandet uppe. Efter spelningen var jag i sån extas att jag knappt märkte att jag satt och nynnade på låtarna i bilen påväg hem. Och pappa var upprörd över att Peter London hade haft kjol. Hehe. Tur var väl då att jag inte visste att det var en av deras absolut sista spelningar. Nemen juste, de spelar ju än!
Lite mer än en månad senare hängde ju sej Dave. "We are sad to annouce that Dave Lepard was found dead this morning". Det kunde lika gärna varit någon ur min personliga bekantkrets, det var inte något " Oj! Den kändisen har dött! Vad sorligt :(" det var ren och skär sorg. Och den ville inte släppa på ett jävla bra tag. Dave var borta, och Crashdiet var borta. Allt som var bra var borta innan det knappt hunnit starta. Nu kan jag inte höra, inte se videor, inte ha nånting att göra med gamla Crashdiet att göra längre.
Det är sant att man inte inser hur viktig en person är innan den är borta. Dave var fan viktig. Nu är han utbytt, JA HAN ÄR UTBYTT, mot en sur finne som tror han är något. Den officiella orsaken till att Crash började igen var ju "för att hedra Daves minne", och det är ju lite charmigt att han fått en plats på nya skivan och dessutom en plats i In the Raw videon, men den som fattar att använda hjärnan förstår ju att allt är en jävla bluff. Dave Lepard var Crashdiet och ingen annan, Crashdiet dog i samma stund Dave tog sitt sista andetag och hans hjärta slutade slå. Att hedra hans minne skulle ha varit samma banduppsättning, men med nytt namn. Medlemmarna skulle alla ha varit folk som Dave kände och stod nära, inte från helvete finland. Men De tjänar ju pengar på namnet, namn är ju allt i business. Tänk nu bara på Hilton, bara som exempel. Då ska vi inte heller glömma Rest in Sleaze, som ordnades för Daves skull, nu verkar det som att medlemmarna knappt orkar pallra sig dit. Tjohej va.
Enda anledningen till att Crashdiet existerar är för att få det att klirra i kassan. Crashdiet har fan gått från något som gjorde betydelsefull musik från hjärtat till en pengamaskin. De tjänar förfan pengar på Daves död. Och det går fan inte att förneka. Deras RIKTIGA fans (de flesta iaf) från 2005 och bakåt har som tur är insett detta och skiter i att sponsra dem med pengar. Jag tycker de är värda att kallas riktiga fans eftersom de dumpat nya crash, att de låter Crasdhiet dö med honom. Men nu får ju nya wannabee kidz höra talas om dethär bandet med död sångare osv och tycker de är jävla bra. Och FAN VA SYND ATT DAVE DOG LIXX, HAN GJORDE JU BRA MUSIK!!! NÄSTAN LIKA BRA SOM OLLI!!! Jaha okej åt helvete va? För dem är han ingenting annat än en död kändis de sett på bild, ingenting de faktiskt upplevt för stunden. Jag vet hur det är, inte gråter jag över bandmedlemmar från andra band jag gillar som dog för flera år sedan. Inte behöver det ens vara flera år sedan, Pepsi Tates död var ju sorglig men inte alls lika tuff som Daves.
Dave, jag saknar dig, kommer alltid att göra. Jag vet du vrider dej i graven med nya emo-crashdiet, de har helt tappat gnistan. Gnistan var nämligen Du. Jag tänker inte längre supporta dem, för jag vet att de inte gör det för din skull.
See ya in heaven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar