jag o johannadarling diskuterade det en snabbis. och det e sant, man kan omöjligt säga att man träffat den stora kärleken i såhär ung ålder. jag ser undantag, så det finns, men det går bara inte att säga man har träffat Honom när man bara är runt 18.
jag var helt säker på att vi hörde ihop. jag hängde efter han sedan jag var 16. nu är jag 19. fattar ni hur många år jag slösat på en karl som inte brytt sig egentligen när jag kunnat hitta en mycket bättre? men nej, jag har varit helt blockerad och inte tillåtit någon annan komma nära. så fel, så himla fel!
nu vet jag att det inte finns någon chans för oss, oberoende om han ändrar sig eller inte, och vet ni vad? det känns så jävla skönt! jag kan släppa taget om han nu. och fan i mig att jag ska spendera så lång tid på någon som egentligen inte bryr sig igen! och nu ska ni inte tro jag är bitter. det har inte varit hans fel. det är jag som varit besatt. jag älskar han ännu, som vän. jag vet han är någon jag kan berätta nästan allt för.
jag har lärt mig min läxa och det kommer att krävas mycket för att få mig att bli kär i någon, kär på riktigt alltså. jag ska inte vänta så mycket på Han, nu vill jag bara ha roligt och ta saker som dom kommer. och det är som Johanna sa, han kommer när man slutat leta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar