Döden

Skratta åt mej nu om ni vill, det är helt okej, jag funderar själv hur jag hamnade här, men jag kollade på The Dogwhisperer men blev förbannad när Cesar rev en hund med kedja på dens sensitive spot i nacken så den skrek av smärta så jag bytte kanal, och hamnade på fst5 som har något underligt Jesusprogram. Jag är nu inte världens bästa vän med Jesus, men jag märkte inte att det var ett Jesusprogram till en början för jag spelar på samma gång på min minilappe. Men så började de sjunga en fjantig visa om att " Jesus er min bestevenn!" och då började jag fundera vad fan är det jag kollar på?

 Men så sa de att dendär visan handlade om att Jesus offrade sitt liv för människorna blablabla, och då tänkte jag " Varför ska det vara så big deal för Jesus att offra sitt liv för andra, när han ändå vet att han är Guds son och att han knappast kmr till helvete osv". Det ledde till att jag började fundera varför människor egentligen är rädda för döden. Eller ja, varför har ju ett ganska simpelt svar; det finns inget svar på vad som händer. Blir man återfödd? Hamnar man i en annan värld? Eller försvinner man bara?

Det ledde i sin tur att jag började fundera på kapitlet om Numenor i Silmarillion, där Tolkien skriver om människornas slutliga öde, dvs döden. Enligt Tolkien så hette Midgårds skapare Illutavar, och han är då typ deras verison på Gud och har skapat allt liv (förutom dvärgarna). Människorna och alverna är kallade Illuvatars barn, och alverna är de förstfödda sen kom människorna. Alverna är belönade med evigt liv och kommer aldrig att helt kunna lämna Midgård, de kan dö men då kommer deras själ till Mandos salar, och Mandos är då en annan gud i Midgård, en vala som är under Illuvatar. I Mandos salar får de då sin slutliga dom och då kan de antagligen stanna för evigt i Mandos salar, eller så får de tillbaka sin kroppsliga form och kan lämna salarna. Människorna, och dúnedain (alltså numenor, som är en sorts supermänniskor som kan bli 500 år gamla, men ändå måste dö) är belönade med döden. Nu låter det ju konstigt, att vara belönad med döden, men när deras tid är ute lämnar deras själ Midgård till ett öde inte ens Mandos känner till. Dúnedain såg också till en början döden som en "belöning", innan deras sinnen blev förgiftade av Sauron som vid denna tidpunkt var i skepnad av en stilig karl. Han försökte vända mot dúnedain mot alverna, som dom var bra kompisar med, och vände dem mot valar och Illuvatar som gett dem ett så tragiskt öde. Alverna försvarade sig med att de inte visste om deras odödliga liv var menat som en gåva eller ett straff, men dúnedain såg sin dödsdom som ett straff. Det slutade dock i katastrof för dúnedain som förklarade krig mot valar (vilket är absolut korkat för det är något de absolut inte kan vinna), och då blev Illuvatar förbannad och orsakade en naturkatastrof som blev slutet för dúnedains storhetstid. 

Om man bortser från att detdär är en påhittad historia så är den ändå inte långt från verkligheten. Jag menar, se hur tragiskt allting blir när det handlar om döden. Krig, våld, hat, ilska.. och döden är bara något som är naturligt och händer alla.

Nu blev ju dethär ganska osammanhängande tycker säkert du men tänk nu. Varför är man rädd för döden, när det ändå är mer som en befrielse? På sätt och vis skulle jag tycka det var jobbigt att vara alv, som måste leva i all evighet tills världen går under. Men människan får ro i själen och kan lämna denna värld till något ingen vet, men som knappast är något hemskt. Tycker Tolkien har ett ganska bra budskap i sina berättelser, som i Akallabeth (om dúnedain som jag precis skrev kort om). Och ju mer jag skriver nu, desto mer förvirrar jag mej själv. Men ni kan vara lugna, jag bytte kanal till Simpsons.