långdistansföhållanden

Jag har dödligt tråkigt. Jag menar, inget på tv (om de skulle ha skulle jag antagligen ändå bara somna), jag kan inte gå ut eller röra på mej särskilt mycket där ute fast det e fint väder för jag har SKOSKAV, jag funderar på att gå till Minimani o handla smink mat etc men det orkar jag inte med och jag ska fan inte äta mer idag för jag har suttit o vräkt i mej havre som nån jävla häst (ja det e sant! havre+socker+fett e osannolikt gott).

Jag borde gå i duschen men sparar på det ifall om jag skjulle gå till minimani iaf, men tror nog jag skiter i minimani för idag.

nu ska jag duscha ändå och när jag kmr tillbaka tänkte jag spinna vidare på ämnet långdistansförhållanden, som Helén Lindgren, min favoritmodell, skrev om i sin blogg för nån dag sedan. tjingeling!

---okeyy, back. Långdistansförhållanden var det alltså.

Själv har jag alltid varit för långdistansförhållanden, det "förhållande" som jag hade, som för övrigt är mitt enda förhållande, var just ett långdistansförhållande och det funkade ju sådär. Men avståndet var påtok för högt och det var aldrig speciellt seriöst heller. Nog om det. Nuförtiden måste jag säga att jag är rätt skeptisk till sånt, antagligen främst för att jag själv är en otroligt svartsjuk människa. Jag skulle helt enkelt inte kunna lita på mannen min att han bara håller sig till MIG och ingen annan. Skulle min man vara otrogen mot mej skulle jag antagligen bryta ihop o dö eller nåt. Men nu den senaste tiden har jag lekt lite med den tanken, om skulle jag ingå i ett distansförhållande kanske man egentligen borde satsa på ett öppet förhållande? Då blir det inget tisslande och tasslande, inga hemligheter eller sånt, och man behöver inte gå o tänka på det hela tiden för man vet att han ÄNDÅ ligger med andra, men ändå inte bakom ryggen! Det låter ju helt absurt vid första tanken, men om man bor på ett jävla långt avstånd (dvs olika länder t.ex.) så kanske det skulle vara ända utvägen. Men är det på ett "mindre" distans, t.ex. Stockholm Örebro så skulle jag inte gå med på nåt sånt, för då kan man ändå träffas såpass ofta att man inte behöver andra. Men fattar ni vad jag menar? Har jag rätt eller är jag helt ute o cyklar?? Jag har ju inte själv testat och vet inte om jag skulle göra det heller, men vid närmare eftertanke kanske det är en lösning..?